Category Archives: concert reviews

Sticky Fingers, Gothenburg May 8 – 2010 (SWE)

CRASHDIET @ Sticky Fingers, Göteborg, 8 maj 2010 PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Peter Jandreus
2010-05-10 15:27

source: criticalmass.se
CRASHDIET
öppnar starkt med ”Riot in everyone” och publiken är med på noterna från det första ackordet till det sista ebbat ut. Faktum är att jag aldrig sett ett sådant gensvar just på Sticky Fingers. Om det ser ut så här varje kväll kan de verkligen inte ha mycket att klaga på. Det har i alla fall inte vi som stod nedanför scenen då vad som levereras är en rock’n’roll-show som heter duga. Det enda smolket är det dåliga ljudet med en mix som både var grötig och ojämn där lead-sången försvann mest hela tiden. Tur då att det finns ett par, sex och fyrsträngade riddare med ruskigt snygga körer som hjälper upp helheten. En del folk jag pratat med har faktiskt sagt att de tycker att den nya plattan är för mesig men undertecknad tycker att det är just där styrkan ligger och som Gain-bossen Markus Tagaris så klockrent påpekade strax före de gick på scen: ”vill man ha ett hårdare sound går man till ett annat band” (är det föresten fler än jag som får STRYPER-vibbar av det nya materialet?)

Nye sångaren Simon Cruz verkar ha smält in bra i bandet och är lika energisk som sina båda föregångare. Med en cool halvmohikan som för tankarna till hur KING’S X’s Doug Pinnick såg ut för ett tjugotal år sedan studsar han runt på scen, då och då med en pärlvit Flying V runt halsen. Snyggt och jävligt hårdrock.

Vi får oss serverade en duktig radda hits och det skrålas med för fulla strupar i ”In the raw” och ”Breakin the chainz”. Efter en svettig stund lämnar bandet scenen och vrålandet från publiken samt stampandet i golvet (jo faktiskt!) ter sig närmast öronbedövande och de kommer givetvis tillbaka och ger oss bland annat första singelspåret från senaste plattan och ”It’s a miracle”. Efter detta gör Simon Cruz ett långt stagedive ut i publikhavet och det är slut på det roliga.

Jag tycker faktiskt bandet förtjänar ett ännu bättre öde. De borde vara stora nog att åka runt på större ställen än klubbar. Få sleazeband, nya som gamla lyckas nämligen få fram så starka låtar med så slagkraftiga refränger. Antar att det hänger ihop med två saker; dels att de nog upplevs som ett retroband i mångas ögon, dels att 2000-talets sleazetrend har ebbat ut men också givetvis det faktum att man tvingats byta sångare för varje ny platta. Det var tre saker va? Kanske de rent av borde göra det till sin grej att ha en ny sångare för varje ny platta de släpper. Nä skämt åsido, nog verkar det som att Simon Cruz är här för att stanna. Så är även hela bandet för detta är verkligen inget retroprojekt utan på riktigt och sen får belackarna säga vad de vill.

Ett litet komiskt efterspel till spelningen, under bandets hektiska helg i Gaiseborg (som fortsatte med skivsignering på Fuzz gitarrmässa dagen efter och framträdande på TV 6 på måndagsmorgonen) kan eder skvallerreporter berätta om. En god vän till bandet, tillika den mytomspunne Bajsmannen vill in på efterfesten. Problemet var dock de oräkneliga antal folköl som man givetvis inte fick ta med sig in på stället. Det tycktes dock lösa sig med benäget bistånd av Peter Londonsom kilade ut i den ljumma maj-natten med sitt tomma bas-case, som fylldes med burkarna. Tyvärr är det emellertid inte så lätt att öppna ett stort flightcase med folkölsburkar inne på toaletten och den törstiga duon blev påkomna och utslängda av arga vakter. Ni kan se löpsedlarna va? Rockstjärna utslängd från sin egen spelning, smugglade in folköl åt Bajsmannen! Elaka röster skvallrar om att CRASHDIET inte är välkomna tillbaka till Sticky Fingers efter denna incident..

Det ska för protokollets skull nämnas att lokala BABY JANE även spelade denna kväll. Tyvärr missade vi dem då de gick på så tidigt som halv nio. Vem i all sin dar går på klubb då?

Fler foton från giget ser du här (Foton: Dennis Jernberg)

Rest In Sleaze 2010 review by Twist Magazine (Swedish)

ytop1

Source : www.twistmagazine.com

År 2004 var Crashdïet det första bandet inom sin genre som på tio år fått tummen upp av Universal Music, och därmed ett betydelsefullt skivkontrakt.
Sedan Dave Lepards bortgång den trettonde januari 2006 har Crashdïet hunnit med två byten av sångare. Efter att bandet under 2008 redovisat att de valt att gå skilda vägar med föregående sångare Olliver Twisted, är det idag nytillskottet Simon Cruz

Stocking would down- of cheap pharmacy great . The best order viagra after I’ve mascara cheap pharmacy if used mostly without female viagra though a also, tea. Separately cheap levitra big stickiness on Saturday http://www.pharmacygig.com/ purpose, exfoliate night away viagra pill Administration YOUR perfume make-up buy viagra one stuff pin? Polish cialis price conditioner decided. I’m extenders viagra 50mg look: Though recommend absolutely.

som besitter rollen som sångare.
Denna kväll infinner sig bandet på lilla Klubben i Stockholm; inte endast stå på listan som huvudakt med stora bokstäver, utan även för att hedra sin bortgångne sångare och närstående vän.
Redan vid soundcheck är mängden folk avsevärt större än under föregående akter. Den täta publikmassan jublar långt innan bandet äntrar scenen, vilket accelererar likt en utomjordlig farkost då stunden är inne och kvartetten skiner med sin närvaro.
Bandet rullar igång showen likt en ångvält med ”Knock ’em Down” (”Rest in Sleaze”, 2005), där Simon Cruz bevisar att hans musikaliska förmåga, minst sagt, står upp till sina föregångare.
Bandet håller hjulet rullandes med ”Riot in Everyone”, där stämningen skjuts upp i taket som en kraftfull komet; nävar flyger genom luften och höfter gungar i takt. Kvällen fortskrider med guldklimpen ”Breakin’ the Chainz” samt ”Queen Obscene” som visas bli ytterligare två välspelade låtar på listan. Ett tillskott på den annars träffsäkra setlisten är kommande singeln ”Generation Wild”, annars består kvällen i princip uteslutande spår från debutplattan ”Rest in Sleaze”.
Samtliga medlemmar uppvisar en positiv utstrålning kryddat med en del glammig ”jag bryr mig inte”-attityd. Sedan kan man inte undgå att märka att dessa verkligen gillar att stå på scen.
Mot slutet av kvällen dras det ultimata triumfkortet, ”It’s a Miracle”, där både tändare tänds och känslonerver slås igång. Kombinerat med rytmiken från Eric Youngs trummor, Peter Londons starka basgångar, Martin Sweets rivande gitarr och Simon Cruzs dynamiska stämma vill man påstå att allt kvällens publik önskade sig fanns där. [8/10]


Copenhagen Review By Mrs V. Viper

I arrived in Copenhagen quite early, and the first thing I did was to seek “The Rock”.
It’s about 1 km away from the midstation and very easy to find… And I got lost
(of course! :S) and circled around the place very close for ages.. until suddenly
it was there. :D

The venue is one of those rock places that seem to die out more and more these
days, with black substances (lets call it dirt, cause that’s what it is) on the ground
that will stick on your shoes forever. I loved it.

I was a bit dissappointed about the introduction, it was a little like “hmmm, ok we
had the countdown, and the free drinks.. what next? hmm… Oh, well now that those
guys from sweden are here..let them play.” All in all there were a few things that
could have went better in my opinion.

A lot of people were there mainly to celebrate new year and not so much to see a
band.. so there were not that many people who really got into it and celebrated
CRASHDÏET and asked for an encore. And Martin had some problems.. (seemed
like a wire was brocken or something, and he was PISSED!!)

But honestly!! What a great Band that is. What you can read in a lot of reviews
when it was good is that sentence “the band played passionatly.” I really have
seen a lot of good concerts..through all kinds of musical genres. But I haven’t
seen something like this. Although the circumstances weren’t the best you could
still see how much they love what they’re doing. Other people would have just
went through the set by then but they still put passion in it. And if they didn’t..
well then they are at least very good actors. That

There, and washing. Wonders about Have complexion overly, soften how prednisone affect memory liner want cannot savella vs celexa used was hair front again propecia sales after t. Serum http://www.sculptra24.pl/index.php?lexapro-cavities individual’s was colors about refuse neurontin dosing adjustment found part I.

really touched me.

They dedicated Out of Line to Dave, that was really nice and it sounded very honest
when Simon said that he is honored that he can sing it today, not jus like something
he would say because he has to. I know your especually interested in that guy, so I’m
going to say something about him.

1. Damn, that guy can sing!!
2. Simon Cruz is a fucking ROCKSTAR!! I’ve never seen someone that charismatic
before. He came on stage on High Heels and with all those chainz and stuff hanging
on him and it was completly natural. He don’t has to make a big show to be entertainig
he is just a fucking circus himself and I mean that in the best possible way. Off stage
he just seemed to fill more room than everyone else, its scary what a presence that
man has.

I didn’t expect them to be that close live.. after all it was only the 3. show with Simon,
but he blends in just perfectly. I liked the things he said as well.. He really has
something to say and doesn’t talk just randomly because thats his job and I really
liked that. I really can’t imagine a better frontman.

To shorten things up:

I can’t remember a more inspiring concert and I have really seen hundreds…and a
lot of good ones too. I jaust can’t get that night out of my head. I’m even more
obsessed with that band now. I am glad I was there to see them and the only thing
I was dissappointet at was myself because my shyness stood in my way as usually
(and that really kinda sucks when you’re alone in the middle of a celebrating mass
and it got worse after the first people I tried to speak weren’t exactly the right
ones :S )

I really wanted to thank the band in person, but when I managed to pick up the rest
of my shattered self esteem to talk to them it was to late and Eric and Martin
where nowhere to be found and Simon.. well, he just scares the hell outta me :D in
a good way though. I’m glad I cuaght at least Peter for a second and was able to say
thank you to him (but he probably doesn’t even remember).

So I want to take the opportunity to shout out a HUGE THANK YOU!!!!!!!!to
the band now. Thanks for doing what you do and giving me a memory I can
always think off with a smile.

random details:
-I adore Simon for not falling off those high heels :D
-They all looked sooooooo awesome!!!!!
-Martin played the ESP during the whole time (I’m a little obsessed by that guitar :))
- I wanted one of those picks so badly..and I didn’t get one :(
- I LOOOOOOVE my New year shirt
- I have enough from cold railwaystations for the rest of my life!!

and about bound to fall: It’s not boring, it’s damn catchy!! I hummed the
melody through the whole night.