Crashdiet

[ALBUM REVIEW] Rust (Rocknytt) 4/5 (Swedish)

  • peterlondon
  • peterlondon's Avatar Topic Author
  • Offline
  • Admin
  • Admin
  • Mr London
More
6 days 7 hours ago - 2 days 7 hours ago #164321 by peterlondon
By Peter Johansson (Rocknytt)

Original URL : www.rocknytt.net/cd/87460-crashdiet-rust

- - - -

Vissa händelser minns man lite extra. Februari 2005 till exempel. Lördag förmiddag, P3 står för ovanlighetens skull på i bakgrunden. ”Wooo we’re the kids of the underground…”… va i helv… det låter ju Mötley och Def Leppard på samma gång!! Vad är det här för dårar? Crashdiet??? För första gången på länge hade jag hittat ett band som kändes helt igenom som mitt eget. Några månader senare framförde bandet ”Breakin’ The Chainz” i SVT’s Söndagsöppet och jag blev bara än mer övertygad. Behöver jag säga att jag köpte debutplattan ”Rest In Sleaze” samma dag den släpptes?

Vi snabbspolar till januari 2018. Jag har precis hört ”We Are The Legion” och konstaterar att låten är ett utmärkt val till att relansera bandet. I uppbyggnad och melodispråk är det en typisk Crashdiet dänga som inte hade gjort bort sig varken på ”Rest In Sleaze”, ”The Unattractive Revolution” eller ”Generation Wild”. På ”Rust” finns fler exempel, men låt oss återkomma till dem lite senare. Här finns nämligen ett par låtar som avviker från upptrampade stigar. Ett exempel är ”Waiting For Your Love” som visar upp en väldigt annorlunda och snäppet mer finstämd sida av bandet med sin melankoliskt vackra pianofigur. Den uppmärksamme hör säkert att denna pianoslinga återanvänder det akustiska gitarrintrot från ”We Are The Legion”. Om det är medvetet eller slump låter jag vara osagt. ”Crazy” är ett annat spår med en annorlunda approach. Här finns Crashdiets kanske poppigaste refräng någonsin med gigantiska körer. Inget fel i det då den är helt oemotståndlig! Versen har istället rejält med ös och tyngd, vilket skapar en både effektiv och intressant kontrast.

Bland övriga spår som utmärker sig lite extra hittar vi ”Stop Weirding Me Out”, en potent uptemporökare som luktar Skid Row och L.A. Guns på partyhumör. Den katchiga refrängen i köttigt svängiga shufflen ”Into The Wild” med klassiska Mötley/Leppard körer är oemotståndlig. Ett extra pluss för gitarrsolot är också på sin plats då det är en egen liten folkmusikinspirerad komposition. ”Parasite” är ytterligare ett spår med distinkt hitkvalité. Här förnimmer jag harmonier ur både ”Poison” och ”Snakebite” av allas vår skräckfarfar Alice Cooper. Jag är också svag för titelspåret ”Rust” vilket känns som Crashdiets svar på Dr. Feelgood (Mötley Crüe). Här finns även en subtil doft av Metal Church, jag tänker främst på låten ”Date With Poverty” (”The Human Factor”, 1991). Härligt crunchig och igen med alldeles lagom tyngd. Dessa spår kombinerar klassiska Crashdiet komponenter med precis lagom mycket nya kryddor.

Av singelsläppen avviker ”In The Maze” mest från det traditionella ’diet soundet. Ett spår jag upplever som deppigt, kraftlöst och klart svagast på albumet. ”Reptile” är däremot en hård smocka rakt i solar plexus. Det doftar starkt av ”Slave To The Grind” era Skid Row här. Synnerligen trevligt. ”Idiots” snor riffet från ”Anything Goes” (Guns’n Roses) och kommer säkert funka som handen i handsken live. Jag kan se ett publikhav framför mig unisont skråla ”We’re all idiots!” Det känns hemtamt och dunkar på bra samtidigt som framförallt refrängen känns lite tam och trist förutsägbar. Ett stort pluss dock till det härligt thrashiga outrot! Kan tilläggas att videon till nämnda spår är grymt snygg och har passningar till bl a filmen ”The Decline of Western Civilization”, ”Wayne’s World” och ”The Osbournes” vilket gör att låten lyfter lite, men nu är det ju dock inte videon som ska recenseras. I avslutande ”Filth And Flowers” är vi tillbaka i vintage Mötley land. Ett piggt spår där jag får tydliga ”Shout At The Devil” vibbar.

Nä, fansen behöver inte oroa sig, det finns ingen rost på Crashdiet anno 2019. ”Rust” är en innovativ fortsättning på Crashdiets version av sleaze där bandet på ett föredömligt sätt lyckas balansera tradition med nya grepp. De hookiga refrängerna bibehålls, samtidigt tillkommer lite mer metalliska muskler vilket klär låtarna bra. Gabriel Keyes visar med bravur att han är en rättmätig frontman. Förutom de uppenbara attributen som rätt look, röstklang och attityd har han dessutom en självklar pondus och en sjuhelvetes energi. Det finns en djurisk hunger i hans röst som jag upplever att både Simon Cruz och Oliver Twisted (numera Ollie Herman i Reckless Love) saknade. Missförstå mig rätt, all heder till Ollie och Simon, de gjorde båda ett bra jobb och det är aldrig enkelt att ersätta en frontman i ett älskat och etablerat band. Nu har emellertid mycket vatten runnit under broarna sedan eminente originalvokalisten Dave Leppard valde att avsluta sitt liv (RIP), och kombinerat med bandets relativt långa frånfälle är det måhända till gagn för Keyes vars debut markerar både en välkommen comeback och en nystart. ”Rest In Sleaze” (2005) är den bästa sleazeplattan som någonsin släppts av ett svenskt band i min bok. Det är naturligtvis en måttstock som är helt omöjlig att leva upp till. Med det sagt är ”Rust” utan tvekan Crashdiets bästa skiva sedan debuten. Det är inte alls illa pinkat!

Bandet visade på Sweden Rock 2018 med all önskvärd tydlighet att den upproriska sleazemagin fortfarande fanns kvar. Nu måste de bevisa att även det nya materialet kan mäta sig med klassiker som ”Riot In Everyone”, ”Falling Rain”, ”Generation Wild” och ”It’s A Miracle”. Den 14/9 är det upp till bevis på Harry B James. Jag är full av förväntan!

“Well," said Pooh, "what I like best," and then he had to stop and think.
Because although Eating Honey was a very good thing to do, there
was a moment just before you began to eat it which was better than
when you were, but he didn't know what it was called.”
― A.A. Milne, Winnie-the-Pooh...
Last edit: 2 days 7 hours ago by peterlondon.

Please Log in or Create an account to join the conversation.

Time to create page: 0.112 seconds
Powered by Kunena Forum