Crashdiet vill bryta ny mark. Foto: Scanpix

Crashdiet vill bryta ny mark. Foto: Scanpix

Har sju år, tre album och ett dödsfall renat Crashdiets smutsiga sleazesjälar?

Skulle inte tro det.

- We're wild, we'll fuck you up, sägerSimon Cruz och återgår stillsamt till sin öl.

Spandex, rullande höfter och repad falsettsång. 2003 gjorde Crashdiet verklighet av sina rock'n'roll-drömmar.

Sju år senare släpper bandet nu sin tredje skiva, "Generation wild".

- Det har varit en liten resa, om man säger så. När vi började var det kaos. Vi festade bort talangen. Men med tiden har vi lärt oss att det inte är bra att låta musiken lida. Det blir mycket bättre om man tar musiken före festandet, konstaterar gitarristen Martin Sweet.

Bandets tyngsta motgång kom 2006 när deras sångare Dave Lepardbegick självmord.

Tragedin splittrade bandet.

- Vi var ett annat band på den tiden, inte lika nära varandra. Det var turbulent och vi bråkade mycket, så det var blandade känslor när han dog. Först var man förbannad som fan på honom, att han kunde göra en sådan grej. Men med tiden så sjönk det in att det handlade om något djupare än bandet. Han mådde psykiskt dåligt och när vi började förstå den grejen... Det övergick väldigt fort till att vi saknade honom, säger Martin Sweet.

Han tystnar.

- Vi kom mycket närmare varandra efter hans bortgång. Och vi insåg att det inte finns tid att bråka och strula. Vi är med i bandet för att vi älskar att göra musik. Det är det enda vi vill.

Vad ska man leva för om man inte lever för musiken? Det är därför vi har hamnat här. För att vi inte kan tänka oss att leva något annat liv, tillägger bandets nya sångare Simon Cruz.

Han tillträdde inför arbetet med "Generation wild".

- Jag ringde upp. Jag tänkte att jag måste känna lite på killarna, prova att lira lite. Vi gjorde hela grejen; audition, åkte och söp tillsammans, allt som man ska göra med ett band. Vi skrev lite låtar och det kändes så bra, över alla förväntningar, säger Cruz.

Och hur känns det nu?

- Jag har jävligt stora förhoppningar. Jag tror att vi kan ta varenda liten jävla by i hela USA. Och resten av världen.

Nya skivan "Generation wild" har gjort dem än mer stöddiga.

- Det är ganska mycket 80-tal, men med en modern touch. Skitiga gitarriff, stora körer, feta trummor och gäll sång. Det är vad vi står för - rå jävla anamma och rock'n'roll, säger Martin Sweet.

- Inspirationen kommer från våra upplevelser på stan eller på krogen, vårt festande. Och vi skriver om det som vi tycker är jobbigt i livet, säger Simon Cruz.

Vad kan vara jobbigt?

Att jobba, typ. Gå upp på morgonen, sådana grejer. Vara bakis.

Martin Sweet fortsätter:

- Att tvingas göra något man inte vill för att få ekonomin att gå ihop. Vi har inte tid att jobba, vi gör det vi vill.  kallade knegarband... Det skiner igenom att det är halvhjärtat. Man kan inte ha ett heltidsjobb och vara ett seriöst band.